Blogg

Harro och jag!

Sammanfattning

Här får du en inblick i en udda hunds normala liv. Du får ta del av en del anekdoter från Harros liv i en ”vanlig” familj. Det finns även spektakel som utspelat sig innan Harros tid. Harro har gjort avtryck på många- och det gör han fortfarande!
Stolt matte till Harro och ytterst ansvarig och medskyldig till hans hyss.
//Britta Agardh

  1. Från sorg till Harro
  2. God morgon och god natt, familjen!
  3. Jimmy “det lilla äcklet” adopteras.
  4. Dagen efter!
  5. Ryssen kommer!!!
  6. Spåra i nedförsbacke.
  7. Öppen eller stängd bom?!
  8. Fälla krokben
  9. Offentlighet. Men på riktigt!!
  10. Harro rastar Sanna!
  11. Spikskor på!
  12. Plockepinn… eller va?!
  13. Postbud i hallen, ett oväntat besök!
  14. Killarna i utomhuspoolen.
  15. LARMET GÅR- Utrymningen!
  16. Första dagen på nytt jobb.
  17. Byte av hund.
  18. WALK OF SHAME!
  19. Polisen tar ton!
  20. Tassbadet
  21. Mästertjuven
  22. Rutschkana med publik

Tidigare anekdoter:

———————————————————————-

1. Från sorg till Harro

Som hundförare (oavsett yrkesgrupp), så önskar arbetsgivaren oftast att vi har minst en hund i tjänst. Vilket innebär att vi som hundförare ska skatta hur länge tjänstehunden kommer att kunna jobba. Nog om detta så ska hundföraren inte bara hålla pälskollegan i tjänst (träning, försäkring och utfodring) utan även sia i när det kan vara aktuellt med ett eventuellt byte/övergång av hund. Ibland blir det inte som hundföraren har siat utan det blev blir ett ”glapp” mellan hundarna. Detta hände mig! Min trogna vapendragare Tjh Ymer tvingades gå i pension i förtid på grund av slitage i ryggen, vilket påskyndade införandet av ny hund. Jag hittade en kandidat och Spruffs som vi kallade honom växte snabbt i sin uppgift. Vid sex månaders ålder tvingades jag avliva honom för en komplicerad sjukdom i ryggen. Detta sedde strax efter att jag tvingats avliva min vapendragare Tjh Ymer, vilket innebar att jag stod helt utan hund och kollega! Sorgen och uppgivenheten var total! Jag fick via en gammal kollega (du är inte glömd) tips om en hund som fanns kvar och jag skapade genast kontakt. Jo, det stämde! Unghunden fanns kvar och fick till förfogande till rätt familj och ändamål.
När vi fick träffa Harro för första gången så rann mina tårar vid första ögonblicket. Där var han ju! Harro var identisk med Spruffs! Min son, som var 3 år, skrek för full hals att ”- Men det är ju Spruffs!!” Jag hulkade och sa. ”- Kan jag ta med honom nu?” Väl medveten om att det är en process med veterinärbesiktning mm innan det ens är möjligt, så vi fick tappert vänta.
Men gissa om han var välkommen! På dagen D gjorde Harro entré (vid sex månades ålder)! Mitt liv har inte varit det samma sedan denna dag! Från denna dag var det vi mot världen! Älskade satans hund! Man brukar säga att man får den hund man förtjänar…. Jag funderar dagligen på hur många synder jag ska sona för, tydligen har jag en massa skelett i garderoben som jag inte visste av.

2. God morgon och god natt, familjen!

Mina tidigare hundar, oavsett ras eller ålder, har de alltid plirat kärleksfullt med ögonen på morgonen. Ögonen säger liksom: ”- Vad kan jag göra för dig idag, älskade matte?” Men Harro visar en helt annan sida, mer åt ”- Kärring, snärta upp nu för tusan, jag har en plan för hur min dag ska se ut!”
Alla Harros morgnar börjar på samma sätt, nämligen med att hoppa upp i sängen gränsle över täcket på mig. Det är inte själva upphoppet som smärtar i kropp och själ, utan den totala maktlösheten och förnedringen som efterföljer. Harro hoppar upp och låser armarna under täcket, råmar som bara en Harro kan göra och avslutar med att rulla ut tungan i ansiktet på mig. Efter en stund blir jag uppsläppt och då kastar jag benen över sängkanten och torkar bort Harros saliv från ansiktet och råmar ”- Jag är vaken!”  På detta sätt säger han god morgon till mig!
När detta är gjort drar han gärna en lov in till min dotter, tonåring, och sliter med sig både täcke och kudde hela vägen till köket. Hon brukar då ligga gallskrikandes kvar i total ilska och förnedring. Den yngre förmågan i familjen, sonen, brukar han behandla med mer respekt, han tar bara kudden. Om pojken däremot sätter sig till motvärn, så naggar Harro honom i kalsongerna tills pojken sitter på sängkanten.
Strax efter 21:00 ställer sig Harro framför Tv:n i protest och visar med hela kroppen att det är dags för att skutta i säng. Han rusar sedan i väg och hoppar upp i sängen och i bästa fall gör han bara en kullerbytta, men ibland har han en mer avancerad repertoar. Han avslutar alltid med krysset, där han fläker ut sig över hela sängen på rygg.
Trevlig prick den där Harro!

3. Jimmy “det lilla äcklet” adopteras.

2019 utökas vår familj med en medlem, nämligen blandrasen Jimmy, som var ca. 3 månader när han kom till oss. Ett stående skämt när den lille inte lyssnar (för han hör) är att han inte förstår svenska. “- För han kommer ju från Irland!!”
Innan vi kunde adoptera Jimmy så skulle det fyllas i en hel kurskatalog av formulär (vilket är riktigt bra om man har tid) och därefter skulle de ske ett hembesök av kompetent personal. Min dotter grät i dagar och förklarade att Harro skulle se till att vi inte fick adoptera Jimmy. Hon menade på att Harro skulle skälla och knuffa personalen. Jag pratade med personalen och förklarade att vi hade en lite större schäfer som är väldigt livlig hemma, bara för kännedom. Personalen klargjorde att hon minsann var van vid alla typer av hundar och att hon skulle vara väl förberedd. Dagen D och personalen ringde på dörren. Harro tog emot personalen och försöket ömse att knuffa henne i bröstkorgen med framtassarna och ömse slita av henne skorna, och dottern grät. Personalen rycker då fram sitt ”vapen” en påse med köttbullar, och jag har nog aldrig sett så många köttbullar i luften samtidigt. Harro lät sig inte förledas eller luras för den delen utan fortsatte sitt upptåg. När personalen efter mycket om och men fått av sig ena skon, och Harro lyckades sno den så lugnade situationen ner sig. Harro sprang runt i cirklar med den förbannade skon. Vi blev godkända att adoptera Jimmy trots, inte tack vare, Harros insats.
Harro adopterade verkligen Jimmy och såg honom som sin lilla skyddsling. Varje kväll hämtade Harro den lille och placerade honom mellan sina till synes gigantiska framtassar. “Puts-tanten” Harro tvättade hela den lille hunden som snabbt lärde sig att det gick fortare om han låg alldeles stilla. När Jimmy var avvaskad från nos till röv, släpptes han i väg igen.
Min tanke med att låta dottern få skaffa en mindre hund var att jag skulle kunna använda hunden i mina studier/forskning, inom fysträning, men det visade sig väldigt snabbt att det skulle vara en omöjlighet. Jimmy vägrade att ens gå på löpbandet utan frös fast och åkte med bandet tills han liksom gled av. Ingenting ansågs nog lockande för att ens hjälpa till lite grann. Jimmy är helt värdelös i detta avseende och skulle inte ens fungera som dörrstopp och/eller pennhållare!
Hunden hette Jimmy när min dotter bestämde sig för hunden, och dotterns pappa, min före detta man heter också Jimmy. Det har blivit många roliga förväxlingar genom åren: “Nu har Jimmy bajsat i hallen igen!” “Jimmy är och flörtas med grannens tik igen!”
Det är inte bara det att Jimmy inte bidrar med något till vare sig företaget eller till familjens kassa, eller att han notoriskt kissar i hallen, eller att han titt som tätt hoppar över staketet. Jimmy sover i min säng och krafsar mig på armarna eller i ansiktet tills jag släpper in honom under mitt täcke.
Den lille har dock en mycket stor fördel, och det är att han älskar människor, vilket gör att han funderar riktigt bra i både spår, sök och barnkalas.

4. Dagen efter!

Alla aktiviteter tillsammans med Harro brukar som regel få konsekvenser, och då menar jag inte bara att saker och ting går sönder och tappar värd eller blir nerskitade. Jag menar att de aktiviteterna i mer fysisk form får konsekvenser på min kropp. Skulle inte hjälpa om jag hade hjälm, bettskena och kroppen invirad i bubbelplast!
Harro fystränas regelbundet, både utomhus och inomhus. Löpbandträningen som han gillar skarpt, och där har jag satt fast en expander med en bult i väggen bakom löpbandet som sedan sitter i hans dragsele. Anledningen till detta är att han om han springer ”lös” på bandet ökar han frekvensen på tassisättningen och kortar steget, så det ser ut som om det brinner i tassarna på honom. I och med att han inte kommer så långt frampå löpbandet med anordningen, kan han hålla ut steget, gå NORMALT. Men, detta gör också att han själv kan/orkar dra mattan på löpandet när det är avstängt eller sår för sakta, enligt Harro. Så ska Harro undervisa för mina elever hur det går till att springa på löpbandet, brukar han showa lite extra genom att mer eller mindre skena på löpbandet. Av erfarenhet så är det bara att låta honom galoppera av sig och fortsätta demonstrationen efter det.
Jag löptränar alltid först på löpbandet och innan jag har hunnit varva ner så är Harro på väg upp på bandet. Jag kan säga att det blir ganska trångt och det är ju inte så att han försöker dela med sig av den trånga ytan.
Löpbandsträningen är inte förenad med fysiska konsekvenser på mig på grund av Harro, men det finns ju som sagt andra aktiviteter som sliter betydligt värre. Löpträning, Canicross, är en typisk sådan aktivitet. Innan selen är på, så har pulsen gått upp rejält på mig. Detta beror inte bara på Harro utan den lille jäkeln som arbetar i symbios med Harro för att göra detta moment till i princip omöjligt att genomföra. När all utrustning sitter där den ska så påbörjar vi uppvärmningen och även den är kraftigt pulshöjande. Harro övar starter var femte sekund, där han tror att han fått ett startkommando och kastar sig fram så det blir bromsspår efter mina skor i marken. För att minska dragkraften i början av träningen så får Harro springa med en boll i munnen som är fäst i selen, men när han släpper den rycks mina höfter framåt och hamnar liksom framför min haka. Måste se harmoniskt ut när jag kommer ångandes i spåret, kraftigt bakåtlutad med korta bromsande steg och uppspärrade ögon. Efter ett par kilometer brukar alla stora muskelgrupper domna bort, och det är först dagen efter som träningspasset gör sig påmind. Ibland bara av den fysiska belastningen, men ibland av en eller fler vurpor.
Kommer speciellt ihåg en gång när jag var ute och sprang med hundarna på Rosersberg. Lille Jimmy hade snurrat runt, han är lite av en världsmästare på just det, och jag stannade för att hjälpa honom trassla ut linan, vilket jag ångrade bittert. När jag står framåtfälld med näsan mot dikeskanten och med händerna i typ knähöjd, slår det mig att Harro inte befinner sig där jag sagt åt honom att hålla sig. Lika snabbt som tanken slog mig känner jag ett ryck utan guds nåde i midjan och jag flyger längs grusvägen i sidled och snubblar givetvis över stackars Jimmy som blir både kränkt och rädd. Jag landar med utsidan höften och armbågen i gruset och hinner säkert studsa tre gånger innan Harro släpar mig vidare. Jag ger ur mig ett vrål och Harro ser sin enda möjlighet att ta till flykten till skogs, alltså över det vattenfyllda diket. Paniken är total när jag lyckas rulla runt från sidan, till mage och vidare upp på alla fyra. Harro stannar precis när mina händer har nått vattnet. Fick plocka gruskorn ur handflatorna och mina knän när vi äntligen kom tillbaka till bilen. Jimmy vägrade springa vidare med oss, och höll sig i sidled eller bakom oss resterande löprunda.
Apropå dagen efter så kan jag berätta att den värsta smärtan som jag kan erinra mig om i samband med löpträning tillsammans med Harro, är när vi genomförde Hundlöpet Xtrem på 15 km.
De första 5 km slet jag för att hålla ner tempot, de kommande 5 km kändes faktiskt helt ok, där Harro inte låg på allt för mycket utan vi hittade ett skönt temp. De sista 5 km var en ren jäkla plåga, där det kändes som om hälarna satt fast i knävecken. Vaderna hade dragit ihop sig och smärtan var nästintill olidlig. Vi tog oss igenom denna utmaning på en bra tid men kroppen skulle behöva läggas i gipsvagga.

Men, dagen efter….. ja men satan. Kändes som jag åkt stjärtlapp medför källartrappan minst hundra gånger. Jag fick rulla mig ur sängen och dottern fick hjälpa mig på med både strumpor och skor. Var tvungen att stanna och tanka bilen på väg till skolan och själva urstigningen höll säkert på en kvart. Med tanklocket på motsatt sida om förarsätet hasade jag mig långsamt runt bilden med båda händerna på takräcket. Väl vid tanklocket höll jag i mig i både bilen och tankhandtaget, och för varje vindpust som svepte förbi mig fällde jag en tår. Hade polisen kommit så hade jag garanterat få blåsa och avlägga en bra förklaring till mitt mycket märkliga och ryckiga rörelsemönster. Några vänner frågade ”- Men var det värt det?”  ”- Jaja men, för det var första gången som Harro inte drog i linan de två sista kilometrarna.”

5. Ryssen kommer!!!

Harro var drygt ett år när vi skulle resa över till Finland tillsammans för första gången, för att hålla en spårkurs. Som av en tradition med just denna resa (Sverige- Finland) så skull det ju inte gå smärtfritt. Jag hade lyckats glömma bort att boka båtbiljett i god tid, vilket resulterade i att Harro och jag tilldelades en fler-persons-hytt närmast havets botten. Vi höll på att fotografera till en kommande bok ”Fysträning för hundar” och jag som är tidsoptimist insåg att vi kommer att ha svårt att hinna med båten!
Väl på båten skulle vi, tillsammans med en hel hög lastbilschaufförer, samsas om både duschar, toaletter och britsar. Nu hade vi rejäl tur som fick en egen hytt med en massa britsar, men mindre tur när det gällde springandet och festandet i korridoren utanför den supertunna hyttdörren. Efter att ha baxat in hund och packning i hytten ansåg jag att det var lugnt läge och jag började förbereda mig för en god natts sömn. Harro hade annat på agendan. Han skulle vakta så att ryssen inte kom in i hytten! Planen var att varna för alla ljud och rörelser i den tungt trafikerade korridoren. Efter mycket om och men kröp jag ner under täcket, eller var det icke-porösa fiberfattiga skynket heter, med Harro nere vid fotändan.
Varje gång någon rörde sig i korridoren gav han upp ett illvrål som avslutades med en skara skall i tätt följd. Han raggade från nässpetsen till svanstippen och hans ögonvitor syntes som strålkastare på en bil. Detta fortsatte under ett par timmar. Det slutar med att han satt på min kudde och sov för att inte missa någon aktivitet. När jag för tre miljonte gången sa åt honom att han ska ge sig somnade han helt utmattad sittandes på min kudde, och huvudet blev bara tyngre och tyngre för varje andetag han tog. Det slutade med att han slog i hörntänderna i nattduksbordet!
Han flög upp som om någon hade sparkat honom i röven och skrek återigen för full hals: ”- RYSSEN KOMMER!!!!”
Jag fick fatt på min Birkenstock (toffel) och hyttade den mot Harro och predikade en bra stund om hans rättigheter och vilka konsekvenser hans förbannade skrikande skulle få i framtiden.
Kan tillägga att efter denna händelse då Harro har spelat utanför ramarna, så har jag hyttat med toffeln och då vet han att han är på skitlistan!
Den natten på färjan till Finland med brist på sömn gjorde självklart bilkörningen till Närpes nästintill olidlig. Detta inte enbart av tröttheten som bilresan var olidlig utan även de förbannade snarkningarna från Harro längst bak i bilen. Tur att någon fick sova!
Förbannade päls och hans jävla ryss!

6. Spåra i nedförsbacke

Vi tjänstgjorde på ett objekt i Harros yngre liv. Jag hade en plan att vi skulle spåra i området innan vi skulle börja arbeta på riktigt. Mycket riktigt så lägger jag ett spår över en pretentiöst klippt gräsmatta, mellan de perfekta buskarna och ner mot den orörda stranden. Vänder upp mot en väg och lägger ett slut på andra sidan vägen under ett par buskar. Jag är så nöjd efter utlagt spår och tänker att det här kommer att bli det perfekta spåret för oss.
Det blir dessvärre redan strul vid urlastning av Harro vid bilen då han bestämt sig för att bada i en fontän. Vi pratar om detta och jag visar honom vart spåret börjar. Inser för sent att spåret börjar i kraftig nedförsbacke och jag måste ”nypa” linan för att förhindra honom att rusa i väg okontrollerat. Hör och känner linan bränna mellan mina händer, där efter en lukt av bränt kött…. Liksom stekt bacon! Det är mina händer som omslutit linan och fiktionen har bränt huden i handflatorna.
Shit vilken smärta! Hur kan man vara så dum att man lägger ett spårupptag i nedförsbacke! Skadan är skedd och smärtan är total när jag skyndar efter Harro som är inne i sitt spårarbete. Spåret leder längsmed en häck och nästa lockelse hägrar… vattnet. För er som inte har läste detta tidigare så är Harro tokig i vatten! En rejäl tempohöjning och en nästintill obefintlig känsel i mina sargade händer, leder spåret ner mot vattnet. Harro slänger sig ut i vattnet, änder och småkryp flaxar och flyr. Jag rycks med uti vattnet och till slut står jag med vatten upp till knäna och efter många om och men får jag Harro att sluta plaska runt i vattnet. Harro fortsätter att spåra med mig klafsandes, men så dyker nästa förbannade hinder upp. En jävla automatisk gräsklippare som Harro identifierar som en fiende. Vet i detta läge inte om jag ska skratta eller gråta! ”- Släpp gräsklipparen!” Efter att Harro har rullat runt med gräsklipparen både ett och två varv fortsätter vi spåret.
Tro mig när jag säger att jag aldrig har varit lyckligare för ett slut i ett spår!

7. Öppen eller stängd bom?!

Dagen hade kommit då vi äntligen skulle få prova den nyinköpta cykeln (svindyr) på Rosersberg. Vi hade varit där ute flera gånger tidigare men då framför allt tränat spår och/eller löptränat.
Där jag brukade parkera bilden finns en bom som normalt brukar vara både stängd och låst, vilket innebar att vi tvingades gå runt bommen för att komma vidare efter vägen. Denna soliga dag var dock bommen uppställd så planen var att INTE behöva går/åka runt den. Jag ställde upp Harro framför cykeln precis innan bommen och spände upp linan för att undvika ett ordentligt ryck i den nya fina cykeln.
Det är efter detta allt blir så förbannat fel. Jag har blicken och fokus rakt framåt och döm av min förvåning när Harro kastar sig 90 grader till höger för att runda den förbannade stolpen till bommen, som fortfarande är uppställd. Skrikande rycks jag i sidled släpandes i styret och mötte Harro som stolt rundat stolpen och är på väg framåt igen. Jag slår i axeln och ser min nya fina cykel som är på väg att nära krökas runt stolpen. Harro inser att han skiten träffat fläkten och försöker att rusa ner i diket åt det andra hållet. Får stopp på Harro precis innan jag släpas ner i det vattenfyllda diket. Det blev en smärtsam träningsrunda för mig. Om ni undrar så gick det hur bra som helst för bäste Harro, inte en skråma.
Slutet gott, allting blått. En blå axel och hela utsidan på höften, som blev uppskrapad mot grusvägen.

8. Fälla krokben

Den som vill vara fin ska lida pin, brukar man ju säga, och denna underbara dag bjöds det på detta i mängder.
Harro och jag hade planerat en stillsam joggingtur i slottsparken vid Rosersbergs slott. Joggingturen började helt felfritt med ett underbart tempo och Harro hade en perfekt placering vid min vänstra sida. När jag sneglade ner på Harro ser jag att han följer mitt vänstra ben med blicken och jag hann tänka ”- Men vad gör du nu, ditt dumma djur??” I samma ögonblick sätter han ut sitt högra framben och fäller krokben på mig. Jag rasar rakt fram och skrapar upp båda händer och båda knän. Med stirrig blick, för att förhoppningsvis konstatera att ingen har sätt mig, skuttar jag upp och ser till min förvåning att Harro har sprungit och ställt sig bakom en buske. Jag kan nästan höra hur han står och fnissar åt mig där bakom. Ropar på Harro och fortsätter linkandes med den mindre fantastiska joggingturen. Efter ett par hundra meter sneglar jag återigen ner på Harro kan konstatera att jag kommer att bli fälld igen. Hur är detta möjligt? Hur kan man vara så elak och utstuderande?
Vi haltade tillbaka till bilen efter denna katastrof till joggingtur.
Jag har fortfarande ärr på ena knät och höger handflata.

9. Offentlighet. Men på riktigt!!

Vi alla reagerar på olika sätt när kameran är på, och vår älskade Harro är givetvis inget undantag. Vid upprepade tillfällen har denna päls utövat obscena övningar bakom ryggen på mig, när vi är i blickfånget. Vid upprepade tillfällen har denna fanatiska päls juckat på pilatesbollar bakom min rygg under lektioner och då framför allt med ungdomar. Jag blev varse då publiken kollade över min axel och jag såg hela härligheten.
Vi hade ett projekt med syfte att få vanliga hundägare att röra på sig lite mer tillsammans med sin hund. Under dessa inspirerande filminspelningar så skötte Harro sig exemplariskt…. Men det fanns stunder när han hade kunnat sköta sig bättre. I slutskedet på julkalendern, skulle vi jogga mot kameran och avsluta med en julhälsning. Jaha, joggningen mot kameran var ok, men därefter hamnade vi i ett träsk av korta stubbar, avverkat sly, och då högg sig Harro fast i expanerlinan och jag hade inget annat val än att hålla mig fast i ett träd. Det tog en stund innan medhjälparen har skrattat färdigt och så jag fick knipa ganska länge för att inte kissa på mig.
Samarbete på HÖG nivå!

Facebook (filmsnutt på eländet)

10. Harro rastar Sanna!

Ännu en välplanerad dag, full med aktiviteter för både tvåbenta som fyrbenta. Vi hade planerat att åka ut för att spåra med hundarna. Bilen var skickligt parkerad i spårområde och alla skuttade ut bilen. Vi hjälptes åt att lägga ut ett antal spår till hundarna och vi kunde ta en välförtjänt paus. Min väninna Sanna frågade om hon fick rasta Harro innan det var tid för att prova hans färdigheter i spåret. Funderade länge och nog och gjorde en snabb riskanalys om vad Harro möjligtvis skulle kunna hitta på. Hann inte riktig fundera färdigt när jag på håll hör hur Harro gafflar i bilen. Swops de wops är Harro kopplad och ute ur bilen. Harro sladdar runt och biter sig snabbt och skickligt fast i kopplet och med kraftigt tillkämpande rycker han Sanna med sig längst vägen. Svansen snurrar runt som en elvisp i grädde och Sanna åker tjutandes efter. Färden slutar vid ett dike där Sanna äntligen lyckas få tillbaka kontrollen och rätar på överkroppen, men som i nästa sekund blir det överstigna misstaget. Med en sista kraftansträngning sliter Harro med sig Sanna i diket och det ser ut som om Harro liksom lämnar henne krypandes i diket. Men Sanna vägrar släppa taget om kopplet och blir mer eller mindre släpad upp på vägen igen. Jag springer till undsättning, men hör Sanna väsa ”-Jag SKA klara av detta själv! Och mycket riktigt. Efter en rastningsrunda på ca 3 minuter är Harro åter i bilen.
Skam den som ger sig! Heja Sanna!

11. Spikskor på!

Min dotter lyckades få en golfklubba i huvudet. Jag kan meddela att det inte var jag som orsakade detta, utan olyckan skedde på gymnastiken under en lärarledd lektion. Säkerhetsgenomgången inför golfandet hade skett ett par dagar innan, och ni som har tonåringar hemma vet att informationen inte alltid går hela vägen fram och/eller inte fastnar över huvud taget. ”-Eller va?!” Som min dotter brukar säga!
Jag landar på dotterns skola ca 3 minuter efter ambulansen (var i området, så det var ingen vansinnesfärd), och har på kort tid lyckats dirigera Sanna att möta mig för att få nycklarna till bilen med tillhörande hundar.
Vi åker mot Astrid Lindgrenssjukhus och Sanna blir stående med bil och hundar. Till råga på allt så måste hon hämta upp sonen som snart slutar i skolan. Skiten hade med andra ord träffat fläkten!
Efter ett par timmar ringer jag till Sanna och frågar hur det gått med familjen och meddelar att vi kommer att tvingas stanna kvar över natten. Det visade sig att Sanna dragit på dubbla linor på Harro OCH spikskor för att förekomma Harros hyss. Det hade gått hur bra som helst när hon var ut och rastade honom, vilket var en stor lättnad. Det var som om Harro kände på sig att det inte var läge att busa för mycket under rastningen. Sanna hade inom kort tid fått en sjuårig pojk och två hundar på halsen. Dagen efter vi klev dottern och jag ut från sjukhuset, och vilken syn! Dottern hade min T-shirt och mina tofflor, och jag barfota (T-shirten var sönderklippt och tofflor var försvunna). Vi såg ut som pundare när vi blev upphämtade av Sanna.
Jag är evigt tacksam att jag har dig Sanna och att du fortfarande svarar när jag ringer!

12. Plockepinn… eller va?!

Min dotter började ganska tidigt med att intressera sig för agility och började att snickra ihop en bana med hinder. Hon var så stolt över Jimmy och hennes framgångar. Den lille Jimmy hoppade outtröttligt bana efter bana och verkade aldrig ge upp.  Vid ett tillfälle påpekade jag att det inte såg så svårt ut och vilken jäkla hund som helst klarar väl det där. Klarar Jimmy det, så klarar väl alla hundar det! Upp till bevis sa dottern som byggde en bana med fyra hinder och en tunnel.
Jag ställde upp Harro vid starten och höll andan. Vid första hindret vände han och hoppade direkt tillbaka. Kom på att jag kanske skulle springa med honom och visa kommande hinder, men då blev det riktig katastrof. Då hoppade han över och i hoppet plockade han upp bommen i munnen och sprang i väg med sitt nyfunna byte. Vek mig av skratt när han skulle försöka springa genom tunneln med den långa bommen i munnen. Jag fick honom att släppa bommen och halvvägs genom tunneln bestämmer han sig för att vända, i tunneln……. Vilken syn! Det tog ett tag innan jag fick ut hunden ur tunneln, och det var ju tur att tunneln inte sprack.
Jag tittade ut över gräsmattan där det bara en kort stund en fin bana. Det såg ut som ett slagfält. Dotterns hinder saknade inte bara bommarna utan stolparna hade vikts ut sidledes och låg huller om buller. Jag var ganska nöjd med vår insats, men dottern var rasande och vi blev avstängda på livstid.
Man kan ju inte vara bäst på allt!

13. Postbud i hallen, ett oväntat besök!

Denna dag började som alla Harros dagar, han bestämde att vi skulle kliva upp!
Jag hade planerat att lägga trall på vår framsida, typ ett soldäck, och hade tillfrågat en väninna för att få hjälp. Väninnan och jag slet på hela förmiddagen och vid lunch hämtades smarriga pizzor, som intogs i köket. För att hänga med i denna story behöver ni veta att vårt kök är placerat längst in i vårt lilla hus (västra flygeln). Från köket löper en längre korridor (med lösa mattor) som leder till hallen. Om någon vill besöka vår familj så finns det en liten parkering invid ett litet garage. Från parkeringen finns tre skyltar med mitt telefonnummer utplacerade med en tydlig uppmaning om att inte passera grindarna innan man aviserat sitt besök via telefonsamtal eller sms. Detta på grund av ”stora lösa hundar” (Harro).
Så tillbaka till denna händelserika dag. Vi sitter i köket med ytterdörren uppställ då det är otroligt varmt och mumsar i oss dessa pizzor. Harro och det lilla äcklet Jimmy låg och stirrade på resterna efter pizzorna i godan ro, när jag hör en röst från hallen!!
”- Schalååå, schär det någon schär?”
Väninnan och min blick möttes under en millisekund och våra ögonbryn höjdes så de mötte hårfästena. Jag slänger mig fram, och lyckas få tag på pälsen på Harros sidor med båda händerna, och åker sedan ut ur köket på en trasmatta och lyckas vråla –”HELVETE SPRIIIING!!!!!. JAG ORKAR INTE HÅLLA HONOM LÄNGRE!!!”
Åker på tofflorna och trasmatta från köket ut i korridoren och där får Harro syn på personalen från postbudet. Hans lycka min förtret!  Personalen kastade paketet över huvudet och stormade ut genom dörren. Staketet/grinen är ca. 120 cm hög och jag beundrar spänsten på personalen. Han snärtade jämfota över staketet skrikandes för sitt liv och tro mig när jag säger att luften bakom honom var som vakuum. Hörde och såg personalen lämna parkeringen med däckskrik och panik i blicken.
Väninnan kom snabbt i kapp oss och klappade mig på axeln och sa lugnt: ”- Nu kan du andas igen!”

14. Killarna i utomhuspoolen.

Jag blev bjuden på arbetshelg i Linköping vilket innebar att jag fick ta hundarna med mig på hotellet. Det var inga ju varken ovanligt eller konstigt. Vi fick ett fantastiskt rum på andra våningen. När vi väl var på plats bestämde jag mig för att rasta hundarna och fick tips om att det fanns en stig på baksidan av hotellet som ledde ut till ett skogsområde. Jag kopplade hundarna och gick uppepå en åsrygg som ledde mig till baksidan på hotellet. När vi nått runt knuten på hotellbyggnaden, såg jag att Harro började att vinda något och han blev mycket snabbt exalterad. Kände en doft av klor! Innan jag visst ordet av så kastade bad-galne Harro sig nedför branten i riktning mot en utomhuspool. I poolen satt ett gäng sjungande grabbar. Åkte på skorna nedför branten och jag lämnade spår som om det vore en skidåkare som åkt nedför en backe. Jag skrek och gormade för att få stopp på Harro innan han skulle hinna fram till poolen och hoppa i. Fick till ett par rejäla hopp-stopp och fick stopp på Harro fem meter innan poolkanten. Sången tystnade snabbt och grabbarnas ögon var uppspärrade.
Från balkongen ovanför oss hördes världens garv. Det var mina fantastiska kollegor som stått på första parkett och sett hela denna uppvisning.
Inte för att jag skämdes…. alls!!

15. LARMET GÅR- Utrymningen!

Under samma arbetshelg som tidigare beskrivits, satt vi i ett konferensrum på andra våningen och diskuterade. Rätt som det var gick brandlarmet och det var inget annat att göra än att gå till rummen och hämta hundarna och evakuera hotellet. Jag tyckte att det gick bra till en början, då jag tog lilla Jimmy under armen och Harro i koppel och lämnade rummet. När Harro uppfattade brandlarmet växlade han från att gå snällt i kopplet till att börja leta efter inbrottstjuvar och ökade tempot rejält i korridoren. För att komma ut från hotellet var vi tvungna att gå ner för en glas-trappa som ledde ner till en stor foajé fylld med människor som var på väg ut på parkeringen. För att kunna ta mig ner för trappan utan att åka på hälarna fick jag korta kopplet och nästan lyfta upp Harro. ALLA såg och hörde när vi kom nedför trappan, jag lovar!
Väl nere i foajén fick Harro gå på bakbenen då han fräste och visade tänderna åt alla som var i närheten. Slemmet for och Harro var helt vit runt munnen. En kollega kom till undsättning och lyckades ta Jimmy som ålade runt för att ta sig lös under min arm. Jag var helt svettig innan vi efter mycket om och men lyckades ta oss ut på parkeringen. Harro lugnade sig något men fick ny fart när han hörde brandbilarna komma emot oss på parkeringen. Som tur var stod min bil ganska nära och jag lyckades slänga in hundarna innan de ställt till det än värre.
Jag vet att mina kollegor än idag pratar om denna evakuering och uppsynen av vår färd nedför trappan och genom foajén ut till parkeringen.

Brukshunden2023

16. Första dagen på nytt jobb.

Under våren 2018 påbörjade jag en ny anställning på Svenska Brukshundklubben, med kontor i Farsta. Jag var nervös inför den första dagen på kontoret och denna känsla överförde jag tydligen till min älskade päls. Harro var väldigt laddad när vi närmade oss entrédörren och han såg riktigt spänd ut när jag ringde på dörrklockan.
En kollega spexade till det genom att rycka upp dörren och hojta till med hög
stämma: ”- VÄLKOMMEN!” Harro svarade med ett våldsamt ryck i kopplet och vi liksom flög in genom dörren och som tur var hann kollegan hoppa undan från Harros explosiva hälsning. Med darrande ben kunde vi därefter leta oss in till vårt lilla kontor.
Kollegan pratar fortfarande om denna händelse och det märks att Harro gjorde ett intryck på honom som han aldrig glömmer.

17. Byte av hund.

På mitt jobb har vi med jämna mellanrum teambuilding och det är väldigt uppskattat bland oss kollegor. Denna speciella dag hade kollegorna gjort i ordning en enkel ”hanteringsbana” med fem olika stationer där vi skulle få hundarna att utföra enkla uppgifter. För att det skulle bli rättvist så skulle vi byta hundar med varandra. Vi fick alla skriva ner hundarnas namn på en lapp och lägga lapparna i en skål. Alla samlades i konferensrummet och skålen med de olika hundnamnen började att vandra runt bordet. Innan den tredje kollegan dragit en lapp frågade en annan kollega –”Finns Harros namn med i skålen??” Jag svarade att givetvis fanns hans namn med på en av lapparna. Varför skulle han inte vara det? Skräcken spred sig runt bordet och samtliga som inte hade tagit en lapp började högljutt protestera. En kollega så att om hen skulle få Harros lapp så skulle hen åka hem!
Det slutade med att det fanns två lappar och två kollegor kvar, och på en av dessa lappar stod Harros namn…… Allt slutade mycket bra då en kollega fick Harros lapp och genomförde banan med största skicklighet.
Tror nog att hon var extra stolt över diplomet som hon fick tillsammans med Harro.

18. WALK OF SHAME!

Min fantastiska dotter följde med mig på ett arrangemang under sommaren, många mil hemifrån som tur var (visade det sig senare).
Vi hade slitet hela dagen och jag kläckte idén om att låta hundarna få bada eftersom vi ändå höll till på en badstrand just för hundar. Sagt och gjort så gick vi till bilen och lastade ut hundarna och begick oss ner till stranden där det fanns en hel del familjer som låg på stranden.
Jag hade tidigare observerat en kvinna som under dagen badat sin corgi, ni vet när hundägaren liksom håller hunden under magen och visar hunden att det är härligt att bada. Hon tuffade på i vattnet och satt som på huk för att nå ner till vattenytan, så hunden skulle få en lugn och säker simtur.
Nog om detta. När vi började närma oss stranden flög fan i Harro och han började som vanligt att försöka springa ömse rycka i kopplet för att öka tempot ner mot det hägrande vattnet.
Jag höll i kopplet med båda händerna och försökte hålla jämna steg över rötter och stenar. Det är ju lite svårt att få bra fäste med sulorna då jag hade tofflor på mig.
Med ett ryck fick Harro mig ur balans och satte med full fart iväg mot vattnet. Min dotter som såg det hela informerade mig om att det hade varit tre gigantiska steg innan vi nådde vattnet och att jag under dessa tre steg tappade båda tofflorna och låg raklång efter Harro.
Stranden var ganska bred, ca. 50 meter och det fanns bara EN person med hund i vattnet.
Harro kastade sig i vattnet och jag for efter och landade mellan tuttarna på damen i vattnet. Harro landade PÅ den stackars corgin! Tumult uppstod och när jag äntligen fick upp ansiktet ur vattnet så skrek damen: ”- MIN HUND ÄR UNDER VATTNET!!!” Jag famlade med händerna under vattenytan och kände något lurvigt. Fick tag på hunden och lyfte upp det nästan dränkta djuret. Hunden fick ur sig ett ljud, ni vet ljudet när man håller andan under vattnet för länge och tränger luft. Jag räckte över hunden och såg bakom damen att Harro plaskade runt i cirklar och lekte med vattnet.
Som en dränkt katt fick jag tag på kopplet och konstaterade att det inte skulle badas mer med Harro!
Lommade upp på stranden och letade rätt på mina tofflor, låg rätt spridda på sandstranden. På vägen upp till bilen samlades en flugsvärm runt mig och vattnet rann längs hela kroppen ner till mina tofflor som gav ifrån sig ett klafsande ljud.
Jag hoppas till gudarna att min bilnyckel som fortfarande ligger i mina genomdränkta shorts ska fungera. Lastade Harro i bilen och förbannade denna jävla päls så hårt.
”-Att det alltid ska sluta så här!” ”-Varför kan du aldrig sköta dig??”

När jag stängt bagageluckan till bilen inser jag med ens att det här är ju inte det värsta med den här händelsen. Jag måste ju ner till stranden igen och ta reda på alla våra saker!! Jag måste ner och möta allas blickar igen! Börjar knata ner mot stranden i sällskap att flugsvärmen runt mitt huvud. Snacka om WALK OF SHAME!!
När jag kommer ner till stranden står damen med hunden under armen med uppspärrade ögon, antar att hon fortfarande är rätt chockade över att ha fått träffa Harro för första gången. Det är knäpptyst och allas blickar vänds mot mig. Asså, kan det bli mer pinsamt??
Ursäktar mig lite snabbt hos damen och kollar till den lille hunden som vänder bort huvudet när jag närmar mig.
Snäser åt min dotter att vi genast ska plocka ihop våra saker och åka vidare. Min dotter håller sig för garv tills vi lämnar stranden, men liksom en ruskad kolsyrad flaska exploderar hon när vi närmar oss bilen. Hon skrattar så tårarna rinner och jag kan faktiskt inte göra annat än att flabba åt hela situationen.
Sitter i endast trosorna och en överdragsjacka i bilen när vi rullar in mot en Mc Donalds på vägen hem. Harro får sig ytterligare en salva då jag tvingas stå på parkeringen och kränga på mig mina blöta shorts för att kunna göra entré utan att skämmas allt för mycket.
Ingen kom till skada denna dag och Harro har INTE badat på en strand sedan denna dag!

19. Polisen tar ton!

Denna dag skulle vi, Harro, Jimmy och jag, till kontoret i Farsta. Solen sken och fåglarna kvittrade. Jag lyckades givetvis ta av en avfart förtidigt från 73:an och hamnade på en parallellgata med solen sätt i ögonen. När jag kom glidandes med min lilla bil ser jag en konstapel som står och viftar att vi ska stanna. Jag kör in på kanten och är på väg att kliva ut ur bilen då jag vet att det är OMÖJLIGT att prata med någon genom fönstret med Harro i bilen.
Konstapeln rusar fram illröd i ansiktet och skriker för full hals: ”- SITT KVAR I BILEN!!!!” Jag suckar och drar igen bildörren igen och inväntar Harros skällande i bilen. Konstapeln visar med handen att jag ska veva ner rutan, och jag hinner knappt luta mig fram mot ratten innan Harro trummar igång. Det är så att mössan liksom skjuts fram av ljudvågen och glider nedför pannan. Harro är så förbannad över att någon närmar sig hans bil. Fönstret är nere och jag ser konstapelns läppar röra sig under näsan, men hör inte ett ord av vad han säger. När han inte får något svar på sina 100 frågor skriker han ännu en gång för full hals: “- KLIV UR BILEN!!!”
Känslan då jag kliver ur bilen som står och gungar i takt med att Harro skäller, är ”vad- var- det- jag- sa”. Konstapeln är en yngre, nyexaminerad, supernitisk och hjulbent. Han predikar om att det är viktigt att hålla hastighetsbegränsningarna och att ”sådana som jag” borde veta bättre. Den här gången hade jag tur då jag körde 32 km/h där det var 30 km/h…..  Suck! Tänkte i mitt stilla sinne att han hade kunnat ödsla denna energi på någon som verkligen behövde det.

20. Tassbadet

Harro har alltid haft problem med sina tassar då han gör sina rivstarter (1 000/promenad) och det är alltså inte alls ovanligt att han linkar runt med bandage på någon av tassarna. Innan julen 2022 stod han och krafsade frenetiskt på en snöhög och det var ju inte chockerande att det skulle innebära ett par dagar i bandage. Han lyckades självklart gnaga av sig bandaget och slicka på sina tassar, vilket gjorde att det blev väldigt mycket sämre.
Jag tog kontakt med veterinären och Harro bjöds in på kliniken. Han var som vanligt ett arsle och ömse skrek och ömse skällde hela vägen in till behandlingsrummet. Veterinärskan var av det äldre gardet och lät sig inte påverkas av Harros tornado-entré.
Hon tog odlingsprover och ordinerade insmörjning av salva efter ”tassbad”. ”- Han måste gå lugnt och försiktigt ett par veckor, så såren får läka ut ordentligt!” Jag tittade på veterinären och skakade på huvudet. ”- Hur skulle det gå till? Ska jag knyta ihop hans tassar och släpa runt honom i en skottkärra?” Hon förklarade sedan att jag skulle använda mig av en pyts per tass och låta Harro stå med tassarna i vattnet i 5–10 min……. OK. Hur svart ska det vara? Det här fixar jag enkelt!
Efter ett snabbt och dyrt besök på apoteket var det dags att presentera Harro för ett tassbad. Tog fram fyra pytsar med ljummet vatten i och ledde fram Harro. Harro spärrade upp ögonen och det såg verkligen ut som om han trodde att jag skulle dränka honom i den första pytsen. Efter väldigt mycket och men så stod han med en framtass i en pyts! Då var det dags för nästa tass…. Han gled isär med bakbenen och detta kompenserades med att jag försökte lyfta upp honom och skjuta ihop bakbenen igen. När jag hade mitt fokus bak så klev han ur pytsen fram. Helvete! Bara att börja om igen!
När jag efter mycket slit har jag fått i båda framtassarna i pysarna, och då tappar han alla benen fullständig och lägger sig ner så allt vatten spills ut på golvet. Iiiiisch, vad dåligt!!
Inser att jag aldrig kommer att kunna lösa detta, och får se mig själv som besegrad. Det slutar med att jag tar en tass i taget (4 x 10 min) och spenderar därefter ett par timmar i soffan med ryggvärken från helvetet.
Att något enkelt ska vara så svårt!

21. Mästertjuven

Vår familj består inte bara av hundar och ungar utan även av två marsvin, Bobb och Kurt.
Dessa två små lurviga varelser håller mig sällskap på kontoret och de har lyckats dressera mig mycket väl. När de piper/ snackar pratar jag genast tillbaka och frågar om de vill ha något gott…. Båda marsvinen placerar sig vid buröppningen och inväntar ”gottat” med uppspärrade ögon och öppna munnar. När jag ger dessa en gurka eller morot, sliter de åt sig mumsbiten och kilar i väg med raska steg.

Som småbarnsföräldrar och hundägare studerar jag avföringen. En kvick koll i samband med hundarnas rastningsrundorna, för att se att allt är i sin ordning. Ni känner garanterat igen er.

De första tecknen på att vi hade en tjuv i huset var att det fanns en massa frön i Harros bajs, och jag funderade givetvis på vad han lyckats få i sig. Detta eskalerade till att det fanns både frön och små bitar av morötter. Det andra tecknet var att det förbrukades större mängder med marsvinsmat och morötter än tidigare. Det tredje var att ”någon” alltid verkade ha glömt att stänga buren till marsvinen.

Ett större spaningsuppdrag inleddes där gärningshunden övervakades och en viss typ av brottsprovokation användes. Det visade sig att Harro hängde kvar hos marsvinen efter deras utfodring och när alla andra i hushållet åt frukost, så öppnade han buren, stoppade in sitt stora huvud i buren, puttade bort marsvinen och roffade åt sig både marsvinsmaten och morötterna. I vissa fall hade marsvinen redan satt gaddarna i morötterna och liksom drogs med när Harro snodde mumsbiten.

Trots att Harro togs på bar gärning så förnekar han det givetvis detta och självklart fortsätter han med sina räder i marsvinsburen…… Jäkla päls

 

22. Rutschkana med publik

För att undvika för många hundmöten så brukar jag passa på att rasta hundarna då ingen annan är ute. Denna morgon var precis som vanligt. Vi gick ner bakom Arkadien (ishallen) mot stranden och vek av mot båtplatsen och vidare längs vattnet mot Sandbanken. Mellan Arkadien och Sandbanken finns en liten brygga där vi tidigare släppt ner hundarna för ett snabbt dop…..

Så, vi kom knatande längs grusgången och jag observerade att det stod en skåpbil nere mot bryggan (kommunbil) och såg sedan en kvinnlig förare invid bilen. Hann precis fråga henne om hon skulle arbeta vid bryggan eller om hon var färdig. Hon svarade att hon var klar med sina sysslor och fan flög i Harro. Han slet med mig igenom en buske och ut på den fuktiga gräsmattan och det var som att ställa sig på ett såpat golv då, jag hade mina slitna tofflor på mig och gräsmattan var blöt. Slirade till när jag försöker få ner hälarna i gräsmattan och sprattlade i luften innan jag slår i röven i den blöta gräsmattan, rycktes framåt mot vattnet med raka armar och hela buken skrapandes mot marken. Gled förbi kvinnan i slowmotion på mage och fick till slut stopp på Harro och lille Jimmy. Insåg att det inte var någon idé att kliva upp, med risk för att jag skulle få bada ofrivilligt.
Låg kvar på mage och lyckades koppla lös hundarna innan jag klev upp. Kvinnan stod med uppspärrade ögon och öppen mun och konstaterade: –” Jag har själv tre hundar, men jag har då aldrig sett på maken!”
Försökte borsta bort de värsta grästuvorna och jordkockorna från bröst, mage, rumpa och lår samtidigt som jag sa: -”Äsch, det där var ju ingenting jämfört med vad Harro ställde till med förra sommaren……”

Tidigare anekdoter:

A. Borttappad hund på Finlandsfärjan (2010)

Jag fick erbjudande att åka över till Finland för att hålla föreläsning och spårkurs och då mina hundar inte var rabiesvaccinerade så fick jag låna en kollegas hund över helgen.
Resan till färjan från Stadsgården höll på att sluta riktigt illa, då det var snökaos och bilarna liksom sniglade sig långsamt fram i trafiken.
Efter att ha kört fel och hamnat bland alla lastbilarna (tog av en infart för tidigt) och retat livet ur en riktigt sur gammal söderkis, hamnade jag äntligen på rätt sida om färjan.
Efter ett irrande och zick-zackande hittade hunden och jag rätt hytt. Vi kunde andas ut och göra oss hemmastadgade i mini-hytten. Vi lyckades slumrade till i hytten ett par timmar och vi gick sedan upp på däck för en snabb rastning.
Jag lämnade hunden i hytten för att gå upp till Tax-free för att köpa lite billigt snus …. men det blev tvärnobben på det! Vi säljer inte snus i Finland!!! Vad falls, vi är ju på en båtjävel mellan Sverige och Finland vad sitter det i??! Vi befann oss på finskt vatten så klart! Det blev kalla handen och inget snus för mig inte.
Bestämde mig för att ta en lång varm dusch som kompensation för detta nederlag, men det skulle jag ju inte ha gjort!
När jag står där i den minimala duschen hör jag att hunden piper och genast tittar jag ut. Konstaterar att hunden inte var så förtjust i att sitta utanför duschen och vänta, men jag duschade på en liten stund till (ca. 30 sekunder).
När jag kom ut från duschen inser jag till min stora fasa att jag är helt solo i hytten. Paniken var total! Var är pälsen? Är detta ett skämt? Letar till och med under sängen, men ingen stor lånad schäfer låg gömd där inte!
Drog på mig byxorna och en vit t-shirt (utan något under) och kastade mig ut från hytten barfota och drog igen dörren bakom mig…. jävlar, nyckelkortet till hytten låg kvar i jackan! Jag stövlade upp till plan 7 och försöker att armbåga mig fram bland alla berusade passagerare. Mitt långa blöta hår hade blött upp hela överdelen på t-shirten och mina tuttar fladdrar i takt med mina löpsteg, likt ett par blöta lovikavantar. Inser mitt stora misstag när jag kommit fram till disken där jag skulle meddela den finska fjollan bakom disken att det finns en stor, lånad och lös hund någonstans på båten OCH att jag har blivit utelåst från hytten. Sätter armarna i kors för att försöka minimera den otroligt pinsamma situationen.
Fjollan synar mig från topp till tå och säger sedan på näbbig finlandssvenska ”- Int är det första gången det händer int! Ja, ja då är det väl bara att börja att leta hundin då!”
Slet åt mig ett nytt nyckelkort och rusade vidare i jaken på den försvunna hunden med armarna korsade över bröstet. Var hade jycken tagit vägen?? Vad ska jag säga till ägaren? Att hunden förmodligen ligger och flyter någonstans utanför Åbo?!
Sprang ner till hytten och drog på mig ett par skor och en jacka och väl ute i korridoren igen, rusade en uniformerad man med en infångningssnara i handen förbi. Jag tog rygg på denne och hörde samtidigt i högtalarna:”- DU SOM LETAR HUNDIN KAN KOMMA UPP TILL PL.6!!”
När jag kommer upp på plan 6, liksom bredsladdar in framför baren och vem sitter där?
Jo, pälsen sitter där så fint och blir matad med korv av barpersonalen. Jäkla hund!!
Väl tillbaka i hytten så sätter jag stegen till överslafen under handtaget för att undvika ytterligare ett äventyr och missöden. Skulle ha behövt en dusch efter detta fyspass…. Men nä, det skippade jag av säkerhetsskäl….

B. Ozzy och dragonerna på antikmässan (2005)

Som jag nämnt tidigare så har jobbat som hundförare på ett vaktbolag och min första tjänstehund hette Ozzy och var en blandras (schäfer/rottweiler från Mora).
Vi blev utlånade på ett ärofyllt uppdrag, nämligen bevakningen av antika föremål på en mässa. Jag fick en guidad tur föra att veta vad uppdraget gick ut på och vad som förväntades av oss under natten. Det var verkligen inga konstigheter. Der Führer (chefen) var mycket tydlig och noggrann med sin genomgång så inget skulle lämnas till slumpen.
Jag lastade ut min pälsiga kollega och vi påbörjade bevakningen. Efter att ha gått runt i ett par timmar visar Ozzy stolt upp en plastbit som han hittat. Den såg ut som en liten tratt. Ozzy ville att jag skulle kasta den nya ”leksaken” åt honom, men jag valde att sparka den under en superantik soffa och knatade vidare i lokalen. Efter ett tag hittade Ozzy ytterligare en plastbit och jag gjorde samma sak med den (sparkade den under ett antikt stort föremål) och vandrade vidare. Det var dags för lunchavlösning och der Führer tog över bevakningen medan vi gick på lunch. Efter en stund kastar sig der Führer in i lunchsalen och skrek: ”- VART ÄR MINA DRAGONER? VEM HAR TAGIT DESSA?
Jag tittade upp från min lunchlåda och frågade vad han menade. Han sa med övertydlig röst: ”- De portabla larmen som jag placerat ut! Larmen kostade en mindre förmögenhet!”
Jag frågade om de hade larmat (utlösts), och fick till svar att de inte hade kommit in någon signal till larmväskan, och att det krävdes stor skicklighet (ninja-varning på detta) att flytta dessa utan att utlösa larmen.
”- Dragonerna är inte av en händelse små svarta trattliknande plastbitar?!” frågad jag.
”- Jo, har du sett dessa? Svarade der Führer.
”- Icke sa Nicke! Aldrig sett dragonerna!” ljög jag med självklar röst.
Ozzy måste med facit i hand smugit fram till dragonerna och desarmerat dessa svindyra larm med tänderna…. Eller också var det bra att Ozzy sorterade ut dessa, då de tydligen inte fungerande.
Hoppades innerligt att vi aldrig skulle behöva sätta våra fötter/tassar på detta objekt igen….

C. Lärlingen på Hus & hem mässan (2005)

Men visst var vi tvungna att komma tillbaka till samma objekt igen efter en tid. Denna gång skulle vi tjänstgöra med en yngre nyutbildad manlig vakt. Jag tänkte att jag verkligen skulle sköta mig och göra mitt bästa för att han skulle trivas med yrkesvalet och med bevakningen.
Der Führer informerade oss om att vi skulle befinna oss i lokalen och bli avlösta vid lunch. Vi tog varsin radio och påbörjade bevakningen. Efter två timmar hade vi sett allt som var värt att se och tristessen var total.
Jag hittade två massagestolar som stod i en monter och dessa var inkopplade och bara ville bli använda. Vi satte oss helt sonika i varsina massagestolar och valde ett lämpligt massageprogram. Det var fruktansvärt obekvämt med all utrustning på, så allt eftersom massageprogrammet fortsatte åkte utrustningen gradvis av. Kängorna först, sedan bältet och jackan. Till sist satt vi i byxor och t-shirt och stönade och stånkade i takt till massageprogrammet.
Rätt som det är så kom der Führer ångandes illröd i ansiktet med baskern i ena handen.
Det visade sig att lärlingen hade satt sig på radion och ALLA i vaktstyrkan inklusive der Führer hörde våra stön och stånk. Der Führer var med andra ord HELT övertygad om att vi idkade sex och var givetvis helt säker på att han skulle hitta två nakna vakter i lokalen!
Efter en lååååång utskällning och lovord om att jag aldrig skulle få sätta fötterna på detta objekt igen, så fortsatte vi bevakningen (efter viss påklädning).
Så klart att vi skulle komma tillbaka igen för ett sista försök till portning.

D. Den finska varghunden (2011)

Som på många av mina vistelser i Finland så höll jag en spårkurs, och det var inte alla som pratade svenska eller engelska. Jag kan bara säga att jag kan en fras på finska, nämligen: ”Eisa peitä”, som man tidigare kunde läsa på elementen när man satt på dass (må ej övertäckas).
Försökte kommunicera med en finsk man som var riktigt rejäl. Då menar jag att han hade skinnväst, kniv och en redig jeep. Jag fick hjälp med att översätta och förklara upplägget på spåret och han nickade entusiastiskt och visade med handen riktningen till hans bil. Jag följde tveksamt med mannen mot bilen. Han ville visa sin hund och min puls skenade iväg. Här gällde det att passa sig så man inte blev biten tänkte jag. Det måste vara en stor jäkla varghund där bak i bilen. En sådan där best som har huggtänder som svärd!
Ställde mig på behörigt avstånd och visade med kroppen att jag var redo…. Shit!
Mannen öppnar bagageluckan på jeepen och vänder sig om och visar stolt upp ett litet fluff. En sheltie på 5 kg som hette Shine! Mannen selade på Shine och använde sig givetvis av en rosa spårlina! Asså så söt!
Snacka om att mina fördomar raserades i samma sekund. Är de små, får man ta två!

Fler avsnitt kommer inom kort!

Bland annat:

  • Skendräktig hane
  • Påskkärring på kvast
  • Harro tar semester i Norge
  • Fastna i en boj
  • Lilla barnet med dunjackan
  • Fritt fält på SM i Falun
  • Barnens vasalopp
  • Sista kvällen på Bootcamp
  • Försäljare på besök