Harro och jag!

Sammanfattning

Här får du en inblick i en udda hunds normala liv. Du får ta del av en del anekdoter från Harros liv i en ”vanlig” familj. Harro har gjort avtryck på många- och det gör han fortfarande!

Stolt matte till Harro och ytterst ansvarig för hans hyss.

//Britta Agardh

1. Från sorg till Harro

Som hundförare (oavsett yrkesgrupp), så önskar arbetsgivaren oftast att vi har minst en hund i tjänst. Vilket innebär att vi som hundförare ska skatta hur länge tjänstehunden kommer att kunna jobba. Nog om detta så ska hundföraren inte bara hålla pälskollegan i tjänst (träning, försäkring och utfodring) utan även sia i när det kan vara aktuellt med ett eventuellt byte/övergång av hund. Ibland blir det inte som hundföraren har siat utan det blev blir ett ”glapp” mellan hundarna. Detta hände mig! Min trogna vapendragare Tjh Ymer tvingades gå i pension i förtid på grund av slitage i ryggen, vilket påskyndade införandet av ny hund. Jag hittade en kandidat och Spruffs som vi kallade honom växte snabbt i sin uppgift. Vid sex månaders ålder tvingades jag avliva honom för en komplicerad sjukdom i ryggen. Detta sedde strax efter att jag tvingats avliva min vapendragare Tjh Ymer, vilket innebar att jag stod helt utan hund och kollega! Sorgen och uppgivenheten var total! Jag fick via en gammal kollega (du är inte glömd) tips om en hund som fanns kvar och jag skapade genast kontakt. Jo, det stämde! Unghunden fanns kvar och fick till förfogande till rätt familj och ändamål.

När vi fick träffa Harro för första gången så rann mina tårar vid första ögonblicket. Där var han ju! Harro var identisk med Spruffs! Min son, som var 3 år, skrek för full hals att ”- Men det är ju Spruffs!!” Jag hulkade och sa. ”- Kan jag ta med honom nu?” Väl medveten om att det är en process med veterinärbesiktning mm innan det ens är möjligt, så vi fick tappert vänta.

Men gissa om han var välkommen! På dagen D gjorde Harro entré (vid sex månades ålder)! Mitt liv har inte varit det samma sedan denna dag! Från denna dag var det vi mot världen! Älskade satans hund! Man brukar säga att man får den hund man förtjänar…. Jag funderar dagligen på hur många synder jag ska sona för, tydligen har jag en massa skelett i garderoben som jag inte visste av.

2. God morgon och god natt, familjen!

Mina tidigare hundar, oavsett ras eller ålder, har de alltid plirat kärleksfullt med ögonen på morgonen. Ögonen säger liksom: ”- Vad kan jag göra för dig idag, älskade matte?” Men Harro visar en helt annan sida, mer åt ”- Kärring, snärta upp nu för tusan, jag har en plan för hur min dag ska se ut!”

Alla Harros morgnar börjar på samma sätt, nämligen med att hoppa upp i sängen gränsle över täcket på mig. Det är inte själva upphoppet som smärtar i kropp och själ, utan den totala maktlösheten och förnedringen som efterföljer. Harro hoppar upp och låser armarna under täcket, råmar som bara en Harro kan göra och avslutar med att rulla ut tungan i ansiktet på mig. Efter en stund blir jag uppsläppt och då kastar jag benen över sängkanten och torkar bort Harros saliv från ansiktet och råmar ”- Jag är vaken!”  På detta sätt säger han god morgon till mig!

När detta är gjort drar han gärna en lov in till min dotter, tonåring, och sliter med sig både täcke och kudde hela vägen till köket. Hon brukar då ligga gallskrikandes kvar i total ilska och förnedring. Den yngre förmågan i familjen, sonen, brukar han behandla med mer respekt, han tar bara kudden. Om pojken däremot sätter sig till motvärn, så naggar Harro honom i kalsongerna tills pojken sitter på sängkanten.

Strax efter 21:00 ställer sig Harro framför Tv:n i protest och visar med hela kroppen att det är dags för att skutta i säng. Han rusar sedan i väg och hoppar upp i sängen och i bästa fall gör han bara en kullerbytta, men ibland har han en mer avancerad repertoar. Han avslutar alltid med krysset, där han fläker ut sig över hela sängen på rygg. Trevlig prick den där Harro!