Draghunds SM i Sundsvall

Draghunds SM i Sundvall


SM funderingar:

Har jag vad som krävs? Har hunden vad som krävs? Kommer vi att överleva?

Jag tog med mig hundarna och min dotter upp till Höga Kusten för att delta i tidsträningen på söndagen den 7 mars.

Höll på att komma försent till tidsträningen som var på Södra Berget i Sundsvall kl. 14:15. Hann precis på minuten för att anmäla och betala startavgiften. Nummerlapps utdelning och bangenomgång i direkt anslutning till anmälningen.

Vi fick chip monterade runt benen innan starten.

Ymer har dragit på sig något udda beteende när det gäller startklockan. Han skäller och försöker att komma åt den i ren iver att komma iväg ut på banan.

Själva banan var väldigt varierande och teknisk. Tvära svängar, korta uppför- och nedförsbackar men inlägg av några raksträckor. Hade anmält mig på två varv då jag ville testa att köra en varvning inför den stora tävlingen, men jag var förkyld och jag kände att mina lungor höll på att vända sig ut och in. Hunden fungerade mycket bra på varvet och passeringarna fungerade mycket bra trots att det på vissa ställe var mycket trångt.

Tävlingsdagen:

Hade jobbat för att få till ett par fungerande skidor dagen innan. SMHI höll vad de lovade med temperatur samt nederbörd. Det var 7 grader varmt i luften, molnigt samt uppehåll.

Veterinärbesiktningen utfördes noggrant och mycket professionellt. Träffade en bekant, Petter Hillborg, från KM i Hamra vid besiktningen och det gladde mig mycket. Rusade vidare till sekretariatet för att hämta ut nummerlappen och tidsplaneringen. Fick starttiden 12.27 i klassen WS1 B. Då var det bara att invänta starten på 10 km.

Starten närmade sig och nervositeten kröp sig på. 5 minuter innan starten sattes chip på benen och då kändes det som om det inte fanns någon återvändo.

Hade planerat att klara starten själv men insåg att jag inte skulle klara av att hålla Ymer som gjorde allt vad han kunde för att sätta tänderna i startklockan. En funktionär var behjälplig genom att hålla Ymer i selen. Det höll på att sluta riktigt illa då funktionären åkte med Ymer på skorna och lyckades precis få stopp på hunden innan hunden hade passerat startlinjen och vi hade blivit diskvalificerade.

Starten gick och vi var iväg på vårt första varv på 3,4 km. Det blev kaos då en annan åkare stod på alla fyra redan efter 200 meter och tre andra åkare just hade varvat för att gå ut på sitt andra varv. Vi fick snällt vänta på att det var fritt att åka igen. Jag fick en hund över skidorna och ramlade själv efter ca. 2 km.

Redan efter första varvet kändes det som om jag aldrig skulle komma runt hela sträckan. Vetskapen om att det var ytterligare två varv kvar och jag hade lite svårt att att få med mig hunden efter varvningen. Ymer gav mig en uppgiven blick och hade svårt att förstå att vi inte var i mål.

Det andra varvet var mer frustrerande än det första då det var massor av hundar i spåret och det verkade som om A-hundarna lät mig passera men när vi kommit ett par meter förbi blev vi återigen passerade. Vid omkörningarna verkade hundarna vilja fram och ta en närmare titt på Ymer, vilket han inte var upplagd för utan raggade en aning.

Sista varvningen och Ymer sökte hjälp från publiken i ett sista tappert försök att slippa springa vidare. Fick mana på honom ordentligt för att han skulle ge med sig. Vi åkte vidare bitvis under protest och bitvis med riktigt bra fart.

När vi hade 150 meter kvar på banan så kändes det som om Ymer ladde mot mål för att slippa springa vidare. Målgång och en mycket lyckad insats.

Det var psykiskt knäckande att köra samma bana tre gånger och jag hoppas att jag slipper en liknande bana i framtiden.

Det var tydligen flera hundar som hade problem med den höga temperaturen runt banan, då de överhettades och fick avbryta tävlingen.

Nog om detta. Nu laddar vi om för att åka till Vallbo den 27 mars. Återkommer om detta.

 Km i Hamra 2010

Svenska Polar Hund Klubbens klubbmästerskap i Hamra 2010

Historik.

Jag gick en gröna kortet utbildning i Strängnäs under hösten för att få draghundslicensen. Under denna utbildning lärde jag känna Gabriella Norgren från Lidingö och hennes Alaskan Malamute Argon. Vi stannade kvar på Strängnäs BK och blev sittandes på kvällarna och smidde planer för vintern in på små timmarna.
Det var en blandad pott av människor under denna utbildning, då regelverket ändrades nyligen, så att alla som ska delta i tävling med hund inom draghundsport måste ha genomgått draghundslicensutbildningen. Detta innebar att vi var några färskingar och några veteraner.
Nog om detta. Vi har under hösten och vintern samlats från SPHK Mälardalen för att träna och tävla draghund i alla dess stilar och grenar.
Så blev det februari och vi planerade att tävla i Hamra som ligger några mil norr om Orsa. Gabriella meddelade att hon importerat en super bra släde från staterna men också att hon glömde att kolla om hon fick med några bromsar till släden. Så paniken spred sig när avresedagen kom och hon fortfarande inte fått några bromsar eller någon bromsmatta för den delen.
Jag åkte upp till Hamra för att invänta Gabriella, två Alaskan Malamuts och det viktigaste av allt, maten. Tiden gick och efter lång väntan rullade en svart Renault Clio med en gigantisk släde på taket in. I bilen satt två stora lurviga hundar, ett par kassar med mat, en stor kartong med bromsarna i och en något stressad Gabriella.
Maten serverades i en väldig fart sedan återstod det stora problemet, nämligen bromsarna. Hur skulle de sitta, med vad skulle de fästas fast och skulle de hålla……!?
När vi står där och river oss i håret knackar det på dörren och i kommer Kariitta med familj. Dottern i familjen fick springa efter en bärbar dator så att vi kunde koppla upp oss på nätet för att få se hur bromsarna ska monteras. Vi blir dock inte klokare av detta utan jag kavlade upp ärmarna och fick knacka på hos domaren som bodde i lägenheten bredvid och fråga om hjälp. Trots dessa experter så lyckades vi inte få bromsarna på plats.
Gabriella låg och muttrade hela natten över detta nederlag. 1-0 till släden som fick stanna inomhus hela helgen.

Vaknade nervösa på lördag morgon och gick ner till receptionen för att veterinärbesikta hundarna inför tävlingen. Termometern visade minus 27 grader men kröp upp till 25 minus fram till bangenomgången. Ymer hade dubbla täcken och stod på tre ben i kylan. Någon undrade om jag hade kommit fel och någon annan undrade om jag ville låna strumpor till jycken. Kändes skönt att känna detta varma mottagande.
Själva bangenomgången var en skräckblandad förtjusning då det visades många knixar och ett antal varningsmarkeringar efter banan. Sista 2 km skulle vara uteslutande uppför. YES….
Första start var lördag kl. 11.00.
Ymer släpptes iväg kl. 11.18 på 10 km nordisk stil med mig hängandes i linan. Skidorna gick fruktansvärt tungt i den sträva kalla snön. Jag stod framåtlutad som ett L för att få med mig skidorna.
Vi åkte och åkte och jag började fundera på om de hade glömt att markera ut antal körda km eller om vi hade åkt fel. Tankarna började att fara runt i huvudet.

Det var fruktansvärt svårt att andas i den kalla luften och kraften verkade rinna ur kroppen i rasande takt. Lyckades trassla in skidspetsen i en mini buske och landade på alla fyra och tänkte ge upp när jag passerat 2 km, som kändes som om jag redan hade åkt 10 km.
När jag låg där ryckte Ymer i linan och ville vidare. Tittade upp och såg ryggtavlan på någon i spåret framför mig. Kunde det vara den som startade framför mig eller var det bara en illusion???
Kravlade mig upp och fortsatte att staka mig fram och visst var det Petter Hillborg med sin Sibirien husky. Det kan inte vara möjligt tänkte jag.

Passerade och sedan var det bara att försöka att hålla sig på benen. Avverkade denna bana på 41 minuter och konstaterade att jag förfrusit mina öron under loppet.
Vallade om mina skidor och gick sedan till den lokala puben för att ta några öl. Fick låna valla av Petter Hillborg som tydligen hade väldigt dåligt vallade skidor första dagen. Jag såg inte klok ut i min mössa och mina svullna röda öron.

Andra tävlingsdagen, söndag, blev ett kaos. Vet inte hur jag bar mig åt men jag trodde att jag skulle starta kl. 11.18, men skulle starta 11.12. Lite panik blev det.
Kastade oss iväg och denna gång låg inte kommentarerna på Ymer utan på mig. För att inte förvärra skadorna på mina öron fick jag låna ett skosnöre av Gabriella för att dra ner mössan över öronen. Snöret träddes i mösskanten och knytes under hakan. Skit gulligt.

Skidorna gick som smort och efter 4 km hade vi återigen passerat Petter i banan. Åkte på 38 minuter. Denna dag klarade sig öronen men hakan och tummarna förfrös sig.
Prisutdelningen blev lite lustig då vinnarna i alla klasser blev klubbbmästare, men inte i vår klass där det blev en sammanslagning mellan herrarna och damerna. När jag gick fram efter prisutdelningen för att hämta resultatlistan så fick även jag en plakett och utmärkelsen…. Klubbmästare
Det har varit otroligt lärorikt att få delta i denna mycket tuffa tävling. Ett otroligt välorganiserat mästerskap med otroligt hjälpsamma människor. Tack SPHK Mälardalen

Det här inlägget postades i Tävlingar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *