Vi tog GULD i Barmarks SM i Mora 2010-10-16/17

Tävlingsresultatet speglar träningen och är ett kvitto på hundens kondition.

Fredag 15/10-2010. Stockholm- Mora.

Vi kom fram efter ett par timmars bilresa till skidstadion i Mora. Barmarsksbanan för BWB (damer 21 med B-hund och cykel, 5,4 km, 2 heat) var redan uppmärkt så det var bara att granska och memorera banan inför tävlingen. Banan var kuperad med sand- och barkunderlag vilket är mycket bra för dämpningen för hundanas tassar med dessvärre mycket tungt för själva fordonet som skulle dras runt hela banan. Jag uppfattade banan som teknisk då det var många svängar, backar och placeringsmöjligheter i banan.

18:00-19:00 Registrering och veterinärbesiktning av hundarna.

Vi, Wilia, Ymer, Maddox och jag hade hyrt en stuga i Åsen, ca. 20 km från skidstadion, tillsammans med familjen Ryttinger. Trevlig liten stuga som skulle kunna användas som bastu vid ankomst. Värdfamiljen hade försök att visa god service genom att dra upp alla elementen på max…..

Lördag 16/10-2010

Revelj kl. 06:30. Hundarna rastades och utfodrades enligt konstens alla regler.

09:00 Bangenomgång

Jag startade först i min grupp och hade 60 sek fram till A-hundarna och jagades av mina konkurenter med 60 sek. intervaller.

Jag ska kortfattat försöka att summera banan, känslorna och den svidande mjölksyran.

Stod vid starten och kände hur pulsen gick upp, nervositeten hade nått sin maximala nivå och en våg av ångest kröp på. Vad gjorde vi här? Klarar vi detta? Tänk om jag inte lyckas växla ner i branterna? Tankarna for runt i huvudet och Ymer började att skälla och göra utbrytningsförsök för att komma loss från Kariittas grepp runt halsbandet. Klockan räknade ner och Ymer gjorde nya försök att komma lös. Pip…pip….pip….pip….pip… piiiiiiiiip… och vi var iväg. Skönt, för nu var det bara att trampa. Försökte att hitta kanterna som var något hårdare än mitten av den upptrampade banan för att få så lite motstånd som möjligt. Banan var kuperad med till en början flack, med några inslag av gräs och asfalt. Första stigningen gick bra och därefter kom ett parti plan barkbana. Banorna grenade sig mellan 5,4 km och 3 km efter en rejäl uppförsbacke. Det fanns ingen tid att förlora, och tramporna gick som en elvisp i grädde. Redan efter halva banan började mjölksyran att kännas i benen. Ymer svarade bra och snabbt på alla tempoväxlingar i banan. Den sista utslagsgivande backen började med en liten uppförsbacke som gick över till en rejäl brant, därefter flackade den något för att avslutas med en vänstersväng och ytterligare en rejäl stigning. I detta läge skrek mina lår av mjölksyra och blodsmaken i munnen gick inte att missa. Banan forsatte över tre asfaltsvägar och avslutades med ett kortare parti på grusväg och för att tvinga oss att ta ut oss i det sista, en knicks och en vänstersväng. Mot målet. Mina ben var som nykokt pasta. Jag ville bara lägga mig ner och aldrig mer kliva upp.

Mina nära och kära kom springande och skrek att vi kom in på en första placering med ett försprång på 53 sek till nästa bakomvarande deltagare… VA?! Nä, det kan inte vara möjligt tänkte jag. Ställde mig framför resultatlistan efter att Ymer pysslats om och bara gapade. Det sved till i magen för nu växlade känsloran från att bara delta till att ha changs att vinna detta SM. Vilken press. Tankarna for runt i huvudet…. Ringde till Jimmy och försökte att förklara hur det hade gått och pressen inför dag nummer två dagen D, då allt skulle avgöras. -”Det här fixar ni ju”, sa han bara.

Söndag 17/10-2010

Revelj kl. 06:30. Hundarna rastades och utfodrades enligt konstens alla regler.

10:25 gick min start denna dag. Jag var så nervös så att min knän skakade. Jag hade lyckats skada ryggen då jag skulle hjälpa min dotter med skorna på morgonen. Det kändes som om någon hade satt en kniv i ländryggen. Försökte att självmedicinera genom att cykla mig varm och stretcha men det gick inte att få tillbaka funktionen. Tog mig knappt upp på cykeln och vågade inte ens titta över axel för att betrakta ekipaget bakom mig. Kände en otrolig press med tanke på det försprång som jag hade till 2:an och det blev inte bättre av att kommentatorn skrek ut i högtalarsystemet att ”vad som helst kan hända, ingen ska känna sig säker på sin placering”. Jävla gubbe, tänkte jag, som om jag inte var tillräckligt nervös ändå. Pip…pip….pip….pip….pip… piiiiiiiiip… och vi var iväg. Att man utsätter sig för detta….. idiot. Bara inte ramla nu så ska du se att vi fixar detta. Kände mig stressad för att om den bakomvarande tävlande kom ikapp oss så skulle det vara tillräckligt för att vi skulle förlora vår första placering. Upp för första backen och då händer det som inte fick hända…. Ymer kröker ryggen och sätter sig i kanten för att skita. Min anordning på styret vek sig 180 grager bakåt och det tog tvärstopp. Manade på Ymer att skynda sig och trodde mig höra bakomvarande ekipage komma i backen…. shit. Bedjade till Ymer att ”snälla skynda dig nu för faaaan”. Ymer valde sedan att springa runt cykeln på fel sida och trasslade in linan runt sadeln och runt mig. PANIK. Vi kom vidare och jag mumlade lite irriterat att nu gäller det att springa för livet hund. Försökte att räta ut anordningen på styret som stog riktat väldigt mycket till vänster, men gav upp då den inte gick att rubba. Vi fortsatte med andan i halsen och skymtade bakomvarande vid några tillfällen under banan. Inför sista mördarbacken gav vi gärnet och då tappade de andra bakom. Vi kom in i målfållan och hasade oss över mållinjen. Vi kom in på en riktigt bra tid och tappade bara 10 sekunder…. VI TOG GULD…..

Vill passa på att tacka Gabriella med familj samt fam. Ryttinger för all hjälp denna helg.

Det här inlägget postades i Tävlingar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *